14 dagar.

14 dagar kvar.
14 dagar, sen lämnar jag Sverige på obestämd framtid. Kanske någon gång i oktober kommer jag hem en vända. Men sen då?

 

Det är på gott och ont det där. Om 12 dagar tar jag studenten och det finns inte längre någon som kan säga till mig vad jag ska göra och inte göra.

 

Om 14 dagar börjar mitt nya äventyr. Det som jag får bestämma över alldeles själv. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag aldrig ta ett "year off" och sen börja på högskola bara för att man ska. För att man borde. Hur sjutton ska jag kunna veta vad jag ska göra de närmsta 40 åren, nu? Måste man veta det?

 

Tänk om man bestämmer sig för att upptäcka världen och sen blir aldrig den där högskoleutbildningen av och det där kontorsjobbet som verkade så tryggt och säkert, det blir inte heller av.

 

Jag vill se nya saker. Jag vill träffa nya människor. Jag vill se vad som erbjuds där ute i den stora vida världen. För tänk ändå vilken otroligt liten del vi vet om allt som finns? Tänk om jag inte passar som journalist på Aftonbladet, utan jag kanske passar mer in bland auberginerna i Australien eller på en restaurang i New York.

 

Jag har under alla mina tonår haft en konstant längtan bort. Ut i världen.

 

Och nu är äntligen stunden kommen. Mitt äventyr ska strax börja.

 

Om 14 dagar.

Vad jag kan sakna det här ibland.

”Det handlar om att prata sönder nätter, om att sätta på en film om och om igen för att storyn hela tiden tappas bort bland alla kyssar, att låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet. Det handlar om att älska smaken av någon annans läppar, bli nedtryckt i kudden och kysst över hela kroppen. Det handlar om att kunna kyssa bort sårbarheten, om att viska jag älskar dig tusen gånger varje natt och mena det lika mycket varje gång. Att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världen och att ständigt ha tusen fjärilar i magen. Det handlar om att tappa bort sig i någons famn och aldrig vilja hitta vägen ut, och att bara älska händer som dras genom hår och fingertoppar som smeker en längs ryggraden. Det handlar om fingertoppar och om händer som vill bo i varandra. Om att springa skrattande genom ösregn, det handlar om att gå i mörker och titta på stjärnor och om att blåsa luft i varandras lungor tills bara skrattet finns. Om att ligga still och lyssna på varandras hjärtslag och att vara tryggt inlindade i stora luddiga närhetsfiltar. Det handlar om tvåsamhet som inte rivs sönder och om att tala samma språk och tystnad och att gömma sig i tält av mjukhet tillsammans och att veta, att &-tecknet mellan du & jag egentligen är ett bindestreck.”

Fredag

Hej hej.
Idag är det fredag! (känns som fredag jämt nu för tiden.)

Vet inte riktigt vad jag ska skriva här egentligen men ni tappra läsare får stå ut med det tills jag kommer på något vettigt att skriva.