vi är inte såna som i slutet får varann.

föregående vecka var den underbaraste veckan på väldigt väldigt länge.

jag gick barfota i gräset. jag kisade mot solen. jag vandrade längst nya stigar hand i hand med en älskad person. jag somnade i din famn. jag log helhjärtat. jag kände den där underbara känslan av att komma bort. att glömma allt som varit och bara leva i nuet.

men jag fick även uppleva det där med att lycka inte varar för evigt.

i min blick speglas mitt förflutna


                           

S
vanar.
en svanfamilj landar trötta och utmattade i en sjö för att vila en stund, mitt under deras äventyr.
de simmar runt och ser sig omkring. kanske har de varit här förut. kanske pratar de om gamla minnen från just denna plats. kanske har de aldrig varit här förut och ser med spännande  blick på varenda liten buske intill sjökanten. kanske trivs de inte alls. eller kanske, har de drömt om att finna precis en sådan här underbar plats.
efter att ha studerat dem ett tag, och sett dem simma allt ländre bort, bort från strandkanten. bort från bekymren. då går jag. jag lämnar denna lilla svanfamilj med sin bekymmersfria lycka för sig själva.

men ett kort tag senare tittar jag upp. där i himlen ser jag svanfamiljen lämna denna plats av lycka. kanske hade pappa svan sagt åt allihop att det var dags att fortsätta deras äventyr. kanske att en annan i familjen hade protesterat. kanske att den svanen fortfarande var trött och behövde vila ett litet tag till. kanske att barnet aldrig sade någonting, utan lät sig villigt följa sin familj.

existerar denna kärlek hos en liten svanfamilj? lyssnar dem på varandra, eller följer alla andra en enda svan? om barnet verkligen viljat stanna kvar och vilat, hade den då vågat välkomna ensamheten om resten av familjen flygit sin väg? hade de isåfall återvänt, för att familjen inte var total utan det barnet? eller hade de brett ut sina vingar, vänt ryggen till och i samma sekund glömt bort sin familjemedlem?
hade de låtit livet flyta på i vetskap om att de lämnat en del av sitt hjärta i ensamhet?