lyckliga dagar är som ett kärleksland

utdrag: 12 november 2010.




jag har ett nytt favoritord.
serendipitet,
det är förmågan att göra lyckliga upptäckter av en slump utan att egentligen leta, eller då man letar efter något annat. för det var just vad jag gjorde när jag fann dig.



jag minns när jag skrev det där som om det vore igår. jag saknar tiden. jag saknar oss. jag saknar allt. jag saknar att vara lycklig.

You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one. I hope someday you'll join us. And the world will live as one.

ibland undrar jag om det verkligen bara är jag som kan höra mitt inre skrika,
för inte kan jag vara den enda människan som ligger sömnlös i sängen
och förbannar hela världen för att man inte kan få hjärtat att känna vad man själv vill.
För egentligen är det ju det som är fel med världen.
vi skriker ner i kudden, vi skriker inombords.
men ute i verkligheten skrattar vi högt när vi möter varandra.
för att vi är rädda.
rädda att om vi visar oss svaga för bara en enda sekund så kommer vi att slitas itu.
men alla går med blicken ner i marken

och ingen vågar någonsin lyfta blicken upp mot stjärnorna.

is what you're living for worth dying for?

jag tror att många tror, att om man upplever det mest perfekta tillfället med någon, så kommer det att hålla förevigt. jag vet, för jag var en av er förut.


jag minns det ännu. det är så inprintat i min hjärna att det kommer att bli svårt att glömma. när vi kom dit, så hade jag ingenting annat i tankarna än att det har var det mest perfekta tillfälle man någonsin kan ha. det var precis som på film.

 

det var sent. närmare två på natten och du körde till en sjö. den natten var alldeles stjärnklar. och månen sken. det var en natt i början av juni. en lagom, lite halv kylig natt. vi kom fram till sjön, där jag varit så många gånger förut.

innan jag steg ur bilen tog jag på mig jackan och sedan steg jag ur. jag gick ner till strandkanten och doppade fingertopparna i vattnet. det var kallt. men inte för kallt. jag reste mig sakta upp och vände ansiktet upp emot den stjärnklara skyn. 
jag kände dina händer om min midja, och hur du försiktigt drog mig till dig. jag kikade bakom axeln och såg ditt ansikte vänt mot himlen och hur stjärnorna speglade sig i dina ögon.
allt var så tyst. det enda vi hörde var vågornas ljud när de sköljde över land och en ugla tjoa långt bort.

jag vände mig mot dig och du omfamnade mig. du hade inte tagit på dig någon jacka så dina armar knottrades av kylan och jag kramade dig så mycket jag bara kunde. jag lade örat mot din bröstkorg och hörde ditt hjärta slå. sedan tittade jag in i dina ögon och du log.


jag har varit där någon enstaka gång sedan dess. men jag har aldrig förmått mig att gå in på den stranden. det är som om minnet av oss den där natten fortfarande finns kvar där. och minnet lär förbli där