you said no flowers.

jag tycker om att se på mitt liv som om det vore en film.
speciellt när jag sitter på bussen med musik i hörlurarna och jag har precis samma känslor och humör som låten.

jag tycker att en kyss ska vara precis som på film. ni vet, hela den här grejen med benlyft och en romantisk melodi med en hes mansröst sjungandes det-här-är-det-ända-rätta-jag-ska-aldrig-släppa-taget-om-din-hals-handling. känns det inte så, är det inte rätt.

jag tycker att världen borde vara strödd med musik överallt egentligen.
när man går längst en skogsstig ska där finnas någon slags bomti-bomti-bomt musik.
går man ensam och känner sig trasig ska där finnas en sorglig melodi om livet i synnerhet.
jag tycker att när man vaknar upp på morgonen ska där finnas solljus genom fönstret (jag vet att det är tekniskt omöjligt. men ändå) och ett glatt fågelkvitter.
om man faller ihop av sorg ska där finnas en sådan där låt som man bara kan höra på film som gör att hjärtat nästan brister bara av att man hör låten.
är man hjärtekrossad ska där finnas en alldeles för sorglig melodi när man sitter och gråter i soffan.
känns livet alldeles underbart ska där finnas en tippe-lippe-ling melodi med en släng av sextiotal.

någon sa till mig en gång att livet inte alls är som på film. inte ens jätte lite. 
och jag tycker att den personen har väldigt fel.
för livet kan visst vara sådär alldeles underbart som det är just på film. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: