Jag minns hans leende den där första gången. Det var som en pinsam scen ur en kortfilm. En sekvens av lycka. Min lycka.

jag ligger och grubblar.
jag borde ha glidit in i drömmarnas värld för flera timmar sedan,
men tankarna hamnar på annat håll.
de går i riktning mot en drömmande nelly.

allting snurrar som en virvelvind. jag har aldrig längtat bort så mycket tidigare. Aldrig. jag har fått nya insikter den senaste tiden. det är inte likt mig att kritisera eller bli upprörd över hur andra männsikor lever sina liv. men. jag är så trött på idiottv, politiker, ytliga männsikor, blogghypen och svenssonsvenssonliv. jag ser saker nu. saker som jag blundat för tidigare. jag ser hur mentaliteten förändras, jag ser brinnande ögon slockna och chanser som rinner mellan fingrarna.

livet här hemma har ingenting att ge mig för tillfället. ingenting. jag känner mig instängd. jag ser fler hindrer än möjligheter. jag ser måsten. det finns för mycket som distraherar mig. alla fasta punkter. den där hemska tryggheten som gör mig lat. jag förlorar motivationen. inspirationen. Allt. jag skulle bli en av alla döda fiskar som följer strömmen om jag stannar. för det är det enda sättet att överleva här.

jag ser hur klockorna tickar på medan jag stampar på samma punkt. tiden. den där tiden. som kommer och går. och lämnar spår. jag har bestämt mig. för att flyga istället för att falla. för att testa mina vingar. och jag ska göra verklighet av ordet frihet.

jag ska inte längre stå still medan tiden går.

"For a while" is a phrase whose length can't be measured. At least by the person who's waiting.

mitt liv har varit en riktig berg-och dalbana de senaste dagarna.
fast backarna har mest sluttat nedåt.
det är som att komma i en skarp kurva, som sedan sluttar rakt ner, som ett stup.
man får hjärtat i halsgropen och andan fastnar i halsen.
man hinner inte tänka, utan hjärnan uppfylls mest med tankar om hur man ska överleva.
när man sedan reser sig upp ur vagnen är man alldeles skakig i benen och vet inte om man ska skratta eller gråta.
man inser först då att man faktiskt överlevde, och andas ut. allt blev bra. fast det blev det inte. inte egentligen.

jag råkade lämna en del av mitt hjärta på en av de där backarna.
och att leva med ett halvt hjärta är omöjligt.