Time takes it all, whether you want it to or not. Time takes it all, time bears it away.. and in the end.. there is only darkness. Sometimes we find others in that darkness, and sometimes we lose them there again.

jag förälskar mig alltid i småsaker.
när jag var mindre var mitt rum fyllt av
små hundar och hästar i plast.
jag vägrade slänga en ända sak. för allt var så viktigt för mig.
för ett par år sedan fick jag för mig att
jag var alldeles för stor för att
ha plastleksaker i mina fönsterkarmar,
så jag rensade bort alltihop.
och visst gjorde det ont, men jag kom förbi det.

nu på senare tid har jag länge gått omkring och letat efter den
perfekta skrivboken. den ska inte vara för stor, och inte för liten.
den ska vara diskret och enkel, men ändå speciell.
det känns viktigt för mig att hitta den perfekta. för den ska jag
skriva i jämt. jag ska ha med mig den överallt.

en annan sak som står på önskelistan är en jordglob.
jag skulle vilja ha en värld som jag kan se på varje dag.
som jag kan märka ut på vilka platser jag besökt.
och vilka platser jag skulle vilja besöka.

tänk att du varje kväll innan du somnar,
kan hålla hela världen i din hand.

but without the dark, we'd never see the stars.

häromdagen satt jag och pratade med en kär gammal vän på bussen.
hon berättade om en kille i hennes klass.
han var en sån som jag föll för alldeles första gången jag såg honom.

hans utseende är originellt.
brunt, lockigt hår. bruna ögon. fint leende. ett sånt där glädjespridande skratt. han är smart. han har läst harry potter. han anstränger sig i skolan. han är smart. han läser franska. han är smart. han är snäll och får ofta höga betyg då han är ambitiös i skolan. han är smart. han har converse. han är smart.

jag trodde inte att det fanns några sådana pojkar kvar längre. det glädjer mig att få veta att de fortfarande existerar.

life goes on within you and without you.

jag har inte så mycket att säga egentligen.
jag har fortfarande inte kommit ur den där perioden då jag inte riktigt kan forma orden.

men det gjorde ont att träffa honom idag. jag trodde det hade slutat kännas. det gör ont ibland när han kommer upp i tankarna. ofta på bussen på väg till skolan,  när jag vet att han bara finns någon mil därifrån.

idag gjorde det ont när jag såg honom le. för jag minns precis när han log sådär. mot mig.

för några månader sedan minns jag att jag skrev om en pojke jag såg stå och slå och sparka på en soptunna. det är ett väldigt bra sätt att få ut sina innersta känslor på och komma på andra tankar. jag minns att det var det jag gjorde den där dagen. inte på någon soptunna, men på träd i skogen. jag blir lite rädd när jag tänker hur otroligt arg jag var. och hur krossad jag var.

jag minns att jag tog med mig cindy. för jag inte ville vara helt ensam. hon var en tröst då. hon är fortfarande en tröst. hon är ingen sådan som lämnar en sådär. hon finns alltid här. jag älskar henne för det.

men känslan jag hade den dagen kommer upp ibland. idag var en sådan gång.
och orden ekar i mitt huvud:

det skulle ju vara han och jag.
det skulle ju vara jag och han.