det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. det är bra mycket trevligare att vara två.

idag är det trehundrasextiofem dagar sedan den där kvällen.
den där kvällen som var den första. vi höll blygsamt varandra i händerna under biofilmen och hade knappt mod till att prata med varandra. det var den där kvällen som sedan kom till att bli en av våra favoritmöten. för att allt var så nytt. och vi ville veta allt om varandra.

jag ser ofta tillbaka på den kvällen. det måste vara en av mina favoritkvällar någonsin. inte bara för att jag minns varje detalj av den. utan för att den var så underbart, underbart fin. det var en kväll då jag var med mina bästa vänner. och honom.

det är förunderligt hur mycket. jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. vuxnare? jo. vuxnare man kan bli på bara ett år. några dagar senare skrev jag om alltihop. och när jag läser det såhär i efterhand verkade jag så barnslig då. jag var så rädd för att det där bara var en engångsföreteelse. eller för att han inte tyckte om mig. eller för att allt inte hade varit på riktigt. eller för att han helt enkelt tyckte jag var för konstig. men i själva verket var jag så lycklig. det känns som om det var evigheter sedan jag var sådär fullkomligt överlycklig.

efter bion. när vi gick tillbaka till lägenheten höll vi varandra inte i handen. vi utbytte knappt några ord med varandra. jag hade ju mina vänner där, så nu i efterhand kan jag tänka mig att han måste haft det jobbigt. den natten när vi sov på bäddsoffan. han och jag. vi låg med ryggarna mot varandra, i varsin sovsäck i varsitt hörn av bäddsoffan. vi yttrade inga ord. inga blickar. bara umgänge i tystnad. 

jag minns att jag hade svårt att somna den natten. kanske var det för att mitt hjärta slog så hårt att jag var rädd för att väcka honom av bara ljudet från mina hjärtslag. eller för att jag var så nyfiket förälskad. jag vaknade många gånger den natten. och varje gång upptäckte jag att jag låg närmare honom. helt oavsiktligt hade min kropp rullat närmare. 

jag vaknade tidigt den morgonen. solljuset blänkte in genom fönsterdraperierna och gjorde väggen framför oss randig. jag minns ljudet av hans tickande klocka. och solljuset på hans runda axel. min hand var bara ett par centimeter ifrån hans. jag lät den ligga kvar där. han hade vänt sig om och vi låg ansikte mot ansikte. fast hans ögonlock var stängda. mina öppna. 
 
jag minns när jag låg där och studerade hans ansiktsdrag. från hans hårsslut till hans rundade haka. hans lätta rynka som binder samman näsan och mungipan. hans fräknar. hans öron. hans nästipp. hans kinder. just när jag tittade på hans orättvist långa ögonfransar fladdrade hans ögonlock upp. jag mötte snabbt hans stora, runda, azurblå ögon och sedan svek modet mig. jag blundade fort och låtsades sova. jag låg där och kände hans blick mot mig. och jag önskade så innerligt att han låg där och memorerade mina ansiktsdrag.

när alla vaknat gick vi allesammans åt varsitt håll. han skulle ta tåget och vi kramade inte ens varandra hejdå. när han senare samma dag skrev att han gärna ville göra om det snart igen, var nog min lycka total.

jag har försökt att inte tänka på det här i ungefär fyra månader nu. men det är svårt. för den pojken betydde så otroligt mycket för mig och det blir svårt att åter fylla det där tomrummet i mitt hjärta igen.


Kommentarer
Postat av: Petter

Det är nog något speciellt med den familjen, för ja minns en gång för ungefär tusen år sedan när jag låg i samma rum som hans syster och inte kunde somna.. :P

För övrigt är jag mycket förtjust i din nya bloggdesign! Det vore schysst om du kunde hjälpa mig med kyrkbloggens design nån gång! ^^

2011-11-03 @ 21:34:26
URL: http://najadus.blogg.se/
Postat av: sannerumpunen

sv: awwie! det är du med! (a)

I like you 2!

2011-11-10 @ 19:38:52
URL: http://sannerumpunen.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: