jag vet inte varför, men jag återvänder alltid hit

idag fick jag helt plötsligt en tanke om varför jag läser och följer de bloggar jag gör.
jag funderade lite och kom fram till att dels, är det vänner som just nu bor långt bort och som jag inte träffar så ofta. dels är det för att vissa skriver helt otroligt och dels för att vissa har vackra bilder.

så jag undrar nu kära läsare, vilka är ni som läser min blogg? och varför läser ni den?
ni får gärna lämna en liten kommentar har nedan och berätta lite om er själva. för jag är jätte nyfiken.

och jag vet att ni är minst femton stycken. så ett par presentationer vill jag gärna ha.

tack på förhand.

utdrag ur: det är bara gudarna som är nya.



En hel värld i ett enda
fantastiskt blickomfång.

Men vi ska bli fria.
Vi ska ta oss ut ur den här friheten
och in i en annan.

(eller varför inte slungas,
baklänges, komma gående
rätt upp ur gatan och fylla
en hel gångtunnel
med närvaro, sina hjärtslag!)

han har en klibbig
joint
av antänd
natt i munnen.

För oss alla, en poesi

lika väldig

som ett andetag


Ett annat slags ensamhet
ett annat slags sparkar
och efternamnen
klistrades upp på dörrarna
som diagnoser på
obotliga sjukdomar

Stjärnhimlen är stor i natt,
stor och koncentrerad,
självlysande kirurgtråd av Tid.
Svarta symaskiner
sluter horisonten som ett sår,
det finns ingen historia och ingen framtid,
bara förflutet,

Jag går genom hav av duggregn
(utan riktning, ett underbart smärtsamt
fallande va? att aldrig
nå marken)
och lovar mig själv att minnas
vägen hit, alla som klev på nattbussar
och försvann för alltid
baklänges skrikande
in i gryningen

täcket kommer från Somalia,

det är rött och broderat med
sol från långt borta.


Och den som redan är förstörd
är också oförstörbar.


(och jag tänker att ändå, i slutändan
räcker det kanske att överleva
för att "klara det".

Livet.

Kanske är det vad det går ut på.
Kanske är fuck it
den mest geniala antites
som har yttrats i vårt årtusende).

Orions bälte ristar en båge på himlen,
bort över taken, en lie av vitt brons,
molnflagorna rusar förbi månen
och jag försöker hitta stjärnan
som jag som tolvåring
gav till min döda farmor
i Uganda.

Kärlek tar inte slut.
Den finns hela tiden, inuti oss.
Eftersom vi har upplevt den.

när man skär i dikter blir de större
när man skär i människor
krymper de.

orden du skrattande lärde mig att uttala.
Och den svarta portugisiska
som talas i Moçambique
är fortfarande det mjukaste språk
jag känner till.
I mina öron låter alla era ord runda och mäktiga,
som vårt "älska"
eller "frihet".

Jag blundar ner i det svarta,
rykande kaffet.

Av Johannes Anyuru

jag är snart här

jag har länge gått och grubblat på om jag valde rätt beslut.
om jag verkligen skulle lägga av med denna blogg. denna berättelse.
det någon skrev fick mig även att tvivla.
orden "därför finns det heller ingen anledning att göra sig av med bloggen när livet inte blir som jag har tänkt mig." kom som ett slag emot mig.

vad är det jag gör egentligen? ger jag upp?

när jag lät dagarna gå, med tankarna fortfarande vilandes över denna blogg så kom jag på. visst påminner denna blogg om dig, nej förlåt. det är han nu, men det gör ju precis allting annat också. saker som förknippas med honom. och de, är inte saker jag bara kan kasta bort hur som helst.

och när jag, för nästan en vecka sedan nu, stod som en i publiken till håkan hellströms avslutningsspelning på årets turné, och lyssnade till en av hans pratstunder precis innan den sista låten, Du är snart där, från hans senaste album, spelades. hans ord. de var så fruktansvärt smärtsamt sanna.

han sa något om att när livet blir svårt och mörkt och du inte hittar vägen tillbaka direkt. så måste du vänta. du måste vänta på framtiden.  och du måste fortsätta.

sedan började han sjunga till den här otroliga låten.

"Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
När jag fallit tungt
På ditt minnes skrothög
Hitta mig när som helst
På samma gator som Cederhök

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt
När du blir gammal
Och när du somnar
Med det sista de sa i din dörr
"Håkan, du var bättre förr"

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar
För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Säg det, säg det, säg det igen

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Ljug för mig, ljug för mig

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Ljug för mig, ljug för mig

Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Fortsätt ljug, precis så, för mig

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än"

ja, det här betyder att jag är tillbaka.
och jag tänker fortsätta, för allt det bästa har inte hänt än.