Årskrönika

Tänkte att jag kanske skulle sammanfatta mitt 2012. Förra året gjorde jag ju det i bildform men denna gången får det bli i text istället.
 
När raketerna började smälla i början av detta året tänkte jag faktiskt att det här skulle bli ett så himla bra år. Att jag skulle komma över honom, resa en massa och bli glad igen. Så var ju tyvärr inte fallet. Tror jag har upplevt så mycket sorg det här året så det räcker tio år framåt. Det började med att jag förlorade min lilla katt som jag haft sen jag var fem. Sen blev Rasken sjuk och veterinären besökte oss många, många gånger. Tillslut gick det inte längre och även han fick komma till himlen. Det var den sorgligaste dag jag någonsin upplevt. Trodde jag skulle dö av sorgen men kvar i hagen gick ju fina, fina Cindy, Kort därefter blev även hon sjuk och det ända jag kunde tänka på var att nu är detta slutet. Nu klarar jag inte mer. Men hon blev frisk, och än så länge är hon det fortfarande. Jag har känt mig lite borta det här året. Nedstämd. Det har varit den här jäkla sorgen som funnits inom mig hela tiden och det har varit så svårt liksom. Att vara hel och glad.
 
Sen är det ju såklart så att jag har haft bra stunder också. Mest är det nog resorna jag har gjort det här året. I februari åkte jag till Valence i Frankrike och bodde i en familj i lite mer än en vecka. Sen i slutet av mars åkte jag i buss till Salzburg och sedan vidare mot Rom. Fint. Sen åkte jag till London i fyra dagar i Juli och London är ju London, det vet ni ju. I slutet av augusti åkte jag till Side i Turkiet i en vecka och fyra dagar senare åkte jag dit igen. Åh, underbara, varma Side. Sen blev det oktober och på höstlovet där åkte jag till London igen. Det var en fin resa. Och nu för bara ett par dagar sedan var jag ju i Teneriffa som jag aldrig varit i förut. Kan medge att jag hade väldigt mycket förutfattade meningar angående kanarieöarna men det blev en positiv överraskning och alla britter som fanns där var ett plus. 
 
Så 2012 bjöd på en himla massa sorg och några glimtar glädje emmellanåt. Jag hoppas att 2013 kommer bjuda på en massa nya äventyr och massamassa glädje. Störst är förhoppningarna inför sommaren som jag antagligen kommer att spendera i Turkiet.
 
Jag hoppas att ni haft ett bra år och kommer ha ett fint 2013 och att ni gör saker som gör er glada. För det tänker jag att göra.
 
 

all it takes is 20 seconds of insane courage and great things will happen. i promise.

Jag kom hem igår natt, (efter 3 timmars försening med flyget, 5 timmar i flygplanet, ytterligare 20 minuters cirkulation uppe i luften innan vi fick landa och sedan 3 timmars bilresa hem i snöstorm.) Jag har haft det superbra och vädret var fint.
 
Idag var det julafton och jag är fortfarande arg över att dem klippt bort hela tomteverkstadsscenen och ingen julkänsla har infunnit sig. Men nu är (låter lite smått sorgligt) julen över och jag har ingen resa inplanerad på minst två månader och jag känner att jag bara måste göra något nytt så jag ska nog klippa av mitt långa hår. Är så trött på att allt jämt är likadant och jag behöver verkligen något nytt. Längtar till i sommar då jag förhoppningsvis kommer att befinna mig i Turkiet alla sommarmånaderna. 
 
Det går fortfarande lite upp och ned ibland men för det mesta går det uppåt. Tror faktiskt att jag kan lära mig att vara själv nu och hjärtat gör inte så värst ont längre. Bara ibland.
 

Jag vet inte var tiden min försvann. Men natten kom för att sudda ut det lilla av klockslagen som fanns kvar.

Jag har numera jullov och imorgonbitti sitter jag på ett plan igen. Vi ska åka hemifrån halv 2 inatt och jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska sitta uppe eller sova en stund. Ska bli himla skönt att komma ifrån kylan och bara inte göra något särskilt. För er som undrar så ska jag till Teneriffa (tyvärr!) och hälsa på systra mi som numera bor och jobbar därborta. Jag kommer hem dagen innan julafton så det blir ju ändå som en vanlig jul. (Kanske lite mer solbränd än vanligt om jag har tur.)
 
Känns som att min blogg blir allt mer vardaglig och inte lika full med trasigt-hjärta-texter längre. Och det är ju bra för min del. Jag är ju en sådan som dras till sådana hjärtslitande texter och hopplöst-förälskade-texter, så om jag var en läsare till min egna blogg hade jag nog slutat läsa tyvärr. Men jag hoppas ni stannar kvar ändå. 
 
Ha det fint!

 
 
Den här bilden är nog på riktigt den finaste gifen jag någonsin sett. London. Fina, fina London.