Nya sagor kommer att skrivas längs dina axlar. Nya himlar kommer att rasa ned mellan dina skulderblad.

 
 
" Har du kommit över honom?
 
Alltså. Det är ungefär en miljarders gånger bättre än till exempel september. Något hände i månadsskiftet oktober/november och jag känner mig lättare. Jag lyssnar på musiken som jag lyssnade på i somras när jag trodde att jag skulle gå under och jag tänker inte på honom utan får snarare ångest av hur jäkla dåligt jag mådde då. Men han är fortfarande där, i mitt huvud, ofta. Jag har fortfarande svårt att sova och jag går konstant runt med något som jag inte kan beskriva på något annat sätt än sorg. Som en tung jäkla sten som är lättare stundvis men ändå aldrig försvinner helt. Jag tror såhär: han sörjde aldrig oss. Kanske kommer han göra det en dag, kanske aldrig, jag vet inte. Men till skillnad från mitt förra uppbrott så känns det som att jag måste bära allt helt själv den här gången. Han har gått vidare, för länge sedan, och det gör mig stressad. Det känns lite som att jag har en uppgift att ta hand om det vi hade, så att det inte ska försvinna iväg och bli till något som aldrig hänt. 
Katalogisera minnen, gå igenom de ett efter ett så att det inte ska bli till ingenting. Och det tar ju jättelång tid. Men det är okej. En dag blir det bra igen. "
 
Hittade den här texten och den är bara så jäkla klockren på hur allt kändes innan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: