day 10: discuss your first love and first kiss.

Åh hjälp vad det finns mycket att säga om det.
.
Min första kärlek. Min hittills enda kärlek.
Jag har bara varit kär en gång, och det var i han med ögonen.
De där fina azurblå blandat med mörkblå som jag nog skrivit om här förut.
Han med det där sneda leendet som gjort mig så himla skakis.
.
Vi gick i samma skola i ett helt år utan att ens lägga märke till varandra. Det kan ju ha berott på att han gick i nian och jag i sjuan. Inte vågade man ens titta på niorna så stora dem var då. Det var först två år senare då vi träffades på ett läger som vi hälsade på varandra för första gången.
.
Inte var det någon blixtförälskelse inte. Inte ens ett pyttelitet pirr i magen. Men efter det började vi, som jag tror de flesta människor gör nu för tiden, prata på facebook. När vi funnit ett litet musikmästerverk skickade vi alltid det till varandra. En gång var helt otrolig. Jag kan fortfarande inte förstå det. Precis innan jag länkade låten så skrev jag "ignorera klappningarna". Han svarade direkt, innan jag ens hunnit länka låten, "Come give me love?". Vi hade i precis den stunden, hittat samma mästerverk.
.
Jag minns fortfarande första gången vi skulle ses ensamma. Det var i hans lägenhet. Vilken hjärtklappning jag hade hela vägen dit! Vi tittade på film. Och sen satt vi i flera timmar och bara pratade och pratade. Vi hade alltid saker att prata om, han och jag.
.
Den 3 November 2010 var ett viktigt datum. Jag har skrivit om det en gång innan. Det kan ni läsa om HÄR.
.
Han gjorde allt så mycket lättare. Den där våren i nian när jag höll på att storkna av all skolstress var han den som räddade mig på helgerna.  Att hålla hans hand var nog bland det bästa. Våra händer passade så himla bra ihop.
.
Första kyssen kom en regnig höstkväll. Vi satt i hans soffa och tittade på Pirates of the Carrabean. Han satt nedanför mig på golvet och jag pillade i hans hår. Ibland somnade han till för att han tyckte om det så himla mycket. Jag minns att jag tittade på hans axlar när de långsamt höjdes och sänktes i takt med hans andetag. Sen så öppnade han ögonen och tittade på mig. Jag tittade tillbaka, in i de där fantastiska ögonen den pojken har. Sen snuddade våra läppar vid varandras.
.
Många nätter låg vi och pratade till klockan 7 på morgonen. Om viktiga saker och oviktiga saker. Om kompisar som inte förstod, om framtiden, om favoritfilmer.
.
Ibland kom vi på den urusla idén att laga mat. Eftersom varken han eller jag är några mästare på att laga mat slutade det allt som oftast med någorlunda kass mat.
.
Det är snart ett år sedan den där dagen som allt tog slut. Kan fortfarande inte riktigt förstå.
Jag var så himla förälskad i den pojken så det är inte riktigt klokt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: