I wish I could take your sadness away

Jag tycks aldrig vara helt och hållet lycklig här. Jag känner mig trasig. Söndrig. Halv. Är det för att jag befinner mig på en plats där jag vet att det finns en bättre?
 
Jag har 1 år och 9 månaders obligatorisk Sverigetid kvar. Sen kan jag packa väskan och ta mig till en finare plats. För då har jag tagit studenten och egentligen behöver jag inte plugga mer men visst måste jag det eftersom jag går ett program där jag inte blir någonting alls. Men jag kan ta mig ifrån Sverige ett tag i alla fall. Hitta kraften att komma tillbaka hit och läsa de där sista åren.
 
Och egentligen tycker jag om skolan. Jag tycker om att det inte finns några andra krav än att jag ska få bra betyg. Jag behöver inte veta vad jag ska göra i resten av mitt liv ännu. Men jag är så trött på att vara trasig. Att vandra samma gator som jag gjort de senaste 17 åren och att allt jämt är likadant. Att känna likadant. Att skratta åt samma saker och att skriva samma ord. Men det är såhär jag känner jämt. Förutom ibland. När jag landar på en flygplats någonstans i världen och andas in utomlands-lukten och ser främlingar ge varandra kindpussar och gå på en gata jag aldrig vandrat förut. 
 
Springer jag ifrån verkligheten när jag längtar härifrån? Kommer den där platsen som jag hoppas på att göra mig hel igen?